Föreningen Media Artes ger på olika sätt plats för den nutida konstmusiken. Musiken kan ofta vara svårdefinierad och röra sig i ett gränsland mellan musik och ljudkonst. Årets upplaga av minifestivalen Halo med Mats Lindström och Sören Runolf var inget undantag.
VÄXJÖ. För oss som inte är så insatta kan den nutida konstmusiken hela tiden kännas ny. Inte minst gäller det den elektroniska eller elektroakustiska musiken. Men Mats Lindström och Sören Runolf har spelat tillsammans i drygt 30 år och ElektronMusikStudion där Mats Lindström är chef har funnits sedan 1964. Musik som skapats med hjälp av elektronik är bra mycket äldre än så. Ändå är känslan av nytt kanske inte helt fel.
– Jag kommer att improvisera och har med mig en del färska ljud, säger Mats Lindström som inleder konserten.
Intryck och uttryck kan påminna om abstrakt bildkonst, modern poesi eller nutida dans. Sällan tvärsäkert påstående. Oftare undersökande eller frågande. Uttryck där det handlar mer om upplevelser än om förståelse. Där strukturer och kunskaper är till ganska lite hjälp vilket gör att varje upplevelse faktisk är ny.
Mats Lindström bygger upp en ljudvärld av rytmiskt brus, knatter i olika tempo och täthet. Sekvenserna är korta och oförutsägbara, låter oss sällan vila eller finna mönster. Ibland påminner ljudbilden om barndomens sökande efter främmande stationer på radions kortvågsband. Bubblande teman växer fram och avbryts av oväntade och starka attacker och jag får associationer till en djuphavsvärld. Men också till kaos och oro och en svårighet att finna struktur som för mig snarare placerar framförandet i ljudkonsten än i musiken.
Mats Lindström arbetar gärna improviserande och vill skapa ett mått av osäkerhet också för sig själv.
– Här visste jag ganska lite om vart det skulle leda. Jag försätter mig medvetet i osäkerhet. Annars är det svårt att improvisera med sig själv. Har man total kontroll blir det gärna lite stelt, säger han...
LÄS MER I VK 12, UTE 20/3
TORE SJÖQVIST
